Vem är antikrist? Del 4   03.2008

Del 4

”Därefter ville jag ha en tillförlitlig förklaring till det fjärde djuret som var olikt alla de andra, det som var så förskräckligt och som hade tänder av järn och klor av koppar och som uppslukade och krossade och sedan trampade det som återstod under fötterna. Likaså ville jag ha förklaring till de tio hornen på dess huvud och till det nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de övriga. Det hornet hade jag också sett föra krig mot de heliga och besegra dem” (Dan. 7:19-21)

I Danielsbokens sjunde kapitel får vi ytterligare avslöjanden om antikrist. Låt oss titta på Daniels beskrivning av det fjärde vilddjuret.

”Sedan fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt. Det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och det som blev kvar trampade det under fötterna. Det var olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn. Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt.” (Dan. 7:7-8)

Antikrist avbildas här som ett ”litet horn”. Detta horn är litet och oansenligt i början, men växer i styrka och börjar slutligen tala skrytsamt. Ett horn är i Skriften en symbol för en regent eller kung. Bibeln har skrivits för att tala till människor i varje generation och profetiorna har ofta flera uppfyllelser. Många gånger har de redan uppfyllts historiskt, men de kommer också att få en specifik uppfyllelse i sluttiden.

När det romerska imperiet föll samman, tog biskopen i Rom gradvis över den roll som den romerske kejsaren haft. Han flyttade in i det palats som kejsarna i Rom använt och antog titeln Pontifex Maximus, samma titel som Roms kejsare haft före honom och som ursprungligen kom från översteprästen i Babylonien.

De flesta reformatorerna såg påve-systemet som uppfyllelsen av profetiorna om antikrist. De tolkade Paulus ord i 2 Tessalonikerbrevet om det som håller antikrist tillbaka, som det Romerska imperiet. Först när Kejsaren var borta kunde antikrist, den laglöse, den falske Messias som försöker ta den verklige Messias plats, uppenbaras. Så länge det Romerska imperiet bestod var detta omöjligt.

”Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka [det Romerska imperiet], så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka [Kejsaren] måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.” (2 Tess. 2:6-8)

Här är två citat från katolska källor angående detta. ”Biskopen i Rom besteg tronen när Kejsarna föll och intog steg för steg den plats som blev tom när Augustus efterföljare övergav den."1 Kardinal Manning säger i sin bok ”Temporal Power” (I., sid.253), ”Utifrån övergivandet av Rom (av Kejsaren) kom påvarnas befrielse.”

Ännu en gång ser vi en naturlig fortsättning av det fjärde vilddjuret in i ett system som består ännu idag. Detta maktsystem vars ursprung går tillbaka till Romerska imperiet, är den mest långlivade religiösa och politiska institution vi känner till i världshistorien. Jämfört med de vanliga supermakterna är detta ”horn” mycket litet, men vi får inte förringa dess makt och världsvida inflytande som växer idag.

Tala skrytsamt

Det står i Dan. 7:8 att det lilla hornet började tala skrytsamt. Senare i kapitlet beskrivs detta skrytsamma tal som att tala ”uppblåsta ord mot den Högste.” (Dan. 7:25 översatt till svenska från eng King James Bible) Samma sak nämns även i Upp. 13:5-6 om antikrist, ”Och åt vilddjuret gavs en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick makt att göra så i fyrtiotvå månader. Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen.”

För att stärka sin makt hävdade tidigt biskopen i Rom att han hade fått Aposteln Petrus ämbete, och tillämpade löftet i Matteus 16:18-19 på sig själv: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

De efterföljande biskoparna fortsatte sedan att hävda många andra titlar som ’Universell Biskop’ – Påven Bonifacius III år 606, ’Vår allraheligaste Herre’ – kyrkomötet i Trentino 1545, ’Gudomlig Monark, Överste Kejsaren, Konungarnas konung’, ’Kyrkans Huvud’, ’Huvudherden’, ’Universelle Prästen’, ’Petrus Ställföreträdare’, ’Kristi Ställföreträdare’, ’Guds Sons Ställföreträdare’ och så vidare. Kanske det mest förmätna anspråket användes om påven Innocentius X vid hans ’kröning’ år 1644, ”den Helige och Välsignade Fadern, Kyrkans Huvud, Världens Härskare till vilken himmelrikets nycklar anförtrotts, den som änglarna i himlen vördar, helvetets portar fruktar, och hela världen dyrkar.” Detta är verkligen pompösa ord.

”Kristi Ställföreträdare” betyder ”ersättare för Kristus” eller ”i stället för Kristus” och precis som vi nämnde i första delen av denna serie är detta bara ett annat sätt att säga ”antikrist” eftersom ”anti” betyder ”i stället för”. Genom historien har påvarna gjort flera otroligt skrytsamma uttalanden som helt klart utgör ren hädelse. Detta är några av dem:

Påven Leo den XIII skrev om sig själv i sitt Apostoliska Brev den 20 juni 1894, ”Vi innehar den Allsmäktige Gudens plats på jorden”. När påven Pius den IX var ärkebiskop i Venedig sade han: ”Påven är inte bara Jesu Kristi representant, utan han är Jesus Kristus själv, dold under köttets mantel. Talar påven? Då är det Jesus Kristus som talar”.

Den 30 april 1922 sa påven Pius den XI till en knäböjande folkskara av trogna i Vatikanens tronrum följande, ”Ni vet att jag är den Helige Fadern, Guds representant på jorden och Kristi Ställföreträdare, vilket betyder att jag är Gud på jorden."2

 

Påven och EU

Om man ser på den nuvarande situationen så utvecklas EU idag snabbt till en ny världsmakt. Bakom kulisserna är påven djupt involverad i denna utveckling och drar i trådarna. EU startade 1957 i och med undertecknandet av Romfördraget. År 2004, 47 år senare undertecknades slutligen EU-konstitutionen. Intressant nog skedde även detta, inte i Belgien där EU-högkvarteret ligger, utan i Rom.

I själva verket skedde undertecknandet både av Romfördraget 1957 och EU-konstitutionen 2004, i ett och samma rum. Rummet är ’Orazi och Curiazi’ salen på Campidoglio, det politiska och religiösa centrat i gamla Rom. Denna sal domineras av en kolossal staty av påven Innocentius X (se ovan) som bär den påvliga tredelade Tiaran (kronan) vilket enligt Vatikanens symboliska definition betyder ”Fader till furstar och kungar, världens Regent och vår Frälsare Jesu Kristi Ställföreträdare”.

EU-flaggan, den officiella symbolen för EU, är en ring av tolv gula stjärnor mot blå botten. Detta är en katolsk symbol som också kallas ”Maria-fanan”. De flesta Mariastatyer avbildar samma ring med 12 stjärnor på blå bakgrund, runt hennes huvud. Man baserar detta på Upp. 12:1 men vi vet utifrån Skriften att detta är en bild på Israel, se 1 Mos. 37:9-10. Romkyrkan har dock alltid hävdat att man är det nya Israel. Uppenbarelseboken kallar denna kyrka ”Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger” (Upp. 3:9)

Det klart uttryckta målet för påvedömet är världsdominans. Under reformationen grundades Jesuitorden av Ignatius Loyola som ett medel att praktiskt genomföra detta. Hans lojala soldater har arbetat oförtröttligt i hundratals år för att uppnå detta mål för påven. Enligt vad professor Malachi Martin, en tidigare jesuit, skrivit i sin bästsäljare ”The Keyes of This Blood” (Touchstone), arbetar idag påven och hela Kyriet med endast ett mål i sikte: en världsregering med påven i spetsen. Och de tror att de är väldigt nära målet.

Tiotusentals jesuiter har blivit specifikt tränade i att noggrant, metodiskt och i hemlighet, inifrån infiltrera varje religiös organisation (inklusive alla evangelikala, karismatiska och t.o.m. messianska organisationer), varje politisk rörelse och varje ekonomisk institution i hela världen för att slutligen lägga dem alla under Vatikanen. Jesuiter är involverade i de hemliga sällskapen i världen som Frimurarna och Illuminate och deras mål är att slutligen sätta sin ledare på Tempelberget i Jerusalem.

Söndagsfirandet kommer sannolikt ännu en gång att spela en viktigt roll i förenandet av världen under en enda religion, precis som det gjorde i det Romerska imperiet och seanre under Konstantin stadfästes för kyrkan. Otroligt nog finns t.o.m. en plan idag att göra söndagen till officiell vilodag även i Israel. Det bakomliggande resonemanget är att det inte är tillräckligt med bara en ledig dag i veckan, samt att i större delen av världen, så är kontor, banker, skolor etc. stängda på söndagar och Israel vill anpassa sig till den internationella världens rytm.

Det är värt att notera att när man håller den Eviges högtider som Sabbat och Påskhögtiderna, liknas det i Skriften med att man tar emot ett tecken eller märke på handen och på pannan. ”Det [påskfirandet] skall för dig vara som ett tecken på din hand och som en påminnelse på din panna, att HERRENS undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten.” (2 Mos. 13:9) Se även 2 Mos. 31:13 angående sabbaten. Den Eviges märke är säkert det största skyddet mot att ta vilddjurets märke.

 

Påven och Jerusalem

De flesta är omedvetna om det faktum att Israel redan har undertecknat flera avtal med Vatikanen angående Jerusalem. Det verkar faktiskt som om Osloavtalet 1993 bara var en rökridå för att dölja något av mycket större betydelse.

Den 10 september 1993, bara tre dagar före undertecknandet av Osloavtalet i Washington, rapporterade den italienska tidningen La Stampa att den dåvarande utrikesministern Shimon Peres ingick en hemlig överenskommelse med Vatikanen om att överlämna suveräniteten över Jerusalems gamla stad till Vatikanen. Överenskommelsen fanns med i de hemliga klausulerna i Principdeklarationen som undertecknades den 13 september 1993 i Washington, DC.

Samma vecka höll den israelisk-vatikanska kommissionen ett specialmöte i Israel. I överenskommelsen med Vatikanen ingick att israelerna skall överlämna kontrollen av Gamla Staden till Vatikanen före år 2000 (fienden kan inte uppfylla sina planer i förtid). Planen anbefallde även att Jerusalem skall bli "ett andra Vatikanen" i världen, med alla de tre större religionerna representerade, men under Vatikanens överhöghet. Jerusalem skall förbli Israels huvudstad men Gamla Staden skall administreras av Vatikanen.

Marek Halter, en fransk intellektuell och filosof och nära vän med Peres sa till den israeliska veckotidningen HaShishi att han personligen överlämnade ett brev från Peres till påven i september 1993, i vilket Peres lovade att internationalisera Jerusalem och tillförsäkra FN politisk kontroll över Gamla Staden i Jerusalem och ge Vatikanen hegemoni över de heliga platserna där. FN skulle ge PLO en huvudstad inom dess nya territorium och Östra Jerusalem skulle bli någon slags frihandelszon för världsdiplomatin.

När Israel slöt fred med Jordanien 1994 var Vatikanen också involverad. Den 15 juni 1994 undertecknade den israeliska regeringen återigen en överenskommelse med Vatikanen och tillät den Katolska Kyrkan att delta i förhandlingarna om att bestämma Jerusalems framtid. Den 9 juli samma år uttalade Vatikanens utrikesminister Jean-Louis Tauran i Amman, Jordanien: ”Innan de territoriella problemen är lösta måste vi få internationella garantier om beskydd av stadens unika status och tillförsäkran om att en enda part aldrig mer ska göra anspråk på Jerusalem som sin egendom”.

Som vi skrev i första delen i denna serie, har israeliska media rapporterat att det i de nuvarande fredsförhandlingarna om Mellanöstern är tanken att dela upp Jerusalem mellan Israel och Palestina och överlämna kontrollen över de religiösa platserna till ”en internationell organisation”, som diskuteras. Den organisationen är Vatikanen.

Det allra första som Shimon Peres gjorde som ny president för Israel var att flyga till Rom och träffa påven. En sak man diskuterade var ett besök av påven i Jerusalem. Påven har redan förklarat att han bara kommer att besöka Jerusalem, ”vid lämplig tidpunkt” "när tiden är mogen".

Kanske Islam?

När vi studerar ämnet antikrist, både i Skriften och i världshistorien, blir det ganska klart att påven eller Vatikanen är den mest sannolika kandidaten. Ända sedan reformationen har detta varit den mest utbredda åsikten genom århundraden. Ett citat från ”Predikanternas furste” Charles H Spurgeon (1834-1892) i England är nog tillräckligt, ”Det är varje kristens ovillkorliga skyldighet att be emot antikrist, och vem denne antikrist är borde ingen sund människa undra över. Om det inte är papismen i Kyrkan i Rom, finns det inget i världen som skulle kunna kallas vid det namnet.”3

Det var faktiskt en jesuitpräst vid namn Francisco Ribera (1537-1591) som var den förste som kom med undervisningen om ett hemligt uppryckande innan antikrist ska uppenbaras. Han gjorde det för att påven som var den mest uppenbara kandidaten till antikrist skulle kunna gå fri från misstankar. Omkring två hundra år senare upptäcktes Riberas undervisning, vilken snart började sprida sig som en löpeld genom JN Darby, Scoffields Studiebibel, Moodys Bibelinstitut, Dallas Teologiska Seminarium med flera.

Idag blir det mer och mer allmänt att betrakta Islam som den möjlige antikrist i sluttiden. Ett argument som ofta framförs är att antikrist kommer att halshugga dem som inte underkastar sig honom och idag är det bara Islam som använder halshuggning som straff för de otrogna. Även uttalandet i 1 Joh. 2:22-23 att antikrist förnekar Fadern och Sonen, passar in på Islam.

Men kanske det främsta argumentet mot denna tolkning är att antikrist ska vara en bedragare som mycket starkt påminner om den verklige Messias för att ”om möjligt bedra även de utvalda.” (Matt. 24:24) Vi tror att Islam för den stora majoriteten troende är en alltför uppenbar fiende till evangeliet för att kunna bli en bra förfalskning. Påven passar mycket bättre att ta Messias plats och bli den falske ”fredsstiftaren” som världen längtar efter.

Vår uppfattning är att även om Islam vid denna tidpunkt är en stor fara för världen och förvisso ett antikristligt system, kommer denna falska religion att besegras och förlora det mesta av sitt inflytande i världen innan slutet kommer. Intressant nog föreställer sig den judiska eskatologin en strid i sluttiden mellan Persien (Iran) och Västvärlden om Israel, där Västmakterna (Edom/Rom) kommer att segra. Det är mycket sannolikt att vi nu är inne i just denna konflikt. Efter detta krig kommer förmodligen EU och Rom att växa till i makt med påven som den sedan länge efterlängtade fredsbudbäraren. Vi tror faktiskt att en stor del av Mellanösternkonflikten är manipulerad av Vatikanen i detta syfte!

Om vi summerar det vi skrivit, så tror vi att det finns överväldigande belägg utifrån Skriften att det påvliga systemet är antikrist. Men man måste förstå att det inte betyder att vi är emot katolska kristna eller fördömer dem på något sätt. Långt därifrån! Men vi publicerar dessa artiklar som en allvarlig varning till alla troende. Den viktigaste lärdomen från detta, är att det nu är dags att förankra våra andliga rötter i Sion för att kunna vara beredda för den sanne Messias.

Med långt framskridna planer hos påvedömet att ta över världen och även etablera ”ett andra Vatikanen” i Jerusalem, behöver vi vakna upp. Många kristna världen över är inte medvetna om faran. Det är tid att vaka och be som aldrig förr. Vår förlossning närmar sig! "Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning. ...Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen." (Luk 21:28,36)

 

"Bered vägen för HERREN"

---

1 Duc de Broglie, Histoire de L'Eglise, VI., 424-456
2 "The Bulwark," October, 1922, p. 104
3 C.H. Spurgeon, All Roads Lead To Rome, Dorchester House, 1991, pg. 183